Tankar om KDs tre förslag

Nu när jag haft lite mer än 24 timmar att smälta Kristdemokraternas tre förslag inom migrationspolitiken så tror jag att jag är redo att kommentera dem.

Jag tycker att förslagen är både bra och dåliga, men vi kommer till det senare i inlägget. Jag vill däremot säga att jag tycker det absolut bästa med det hela är att ett politiskt parti som inte är Sverigedemokraterna faktiskt lägger fram ett migrationspolitiskt förslag som inte bara är ”Vi måste öppna våra hjärtan”, ”vi måste ha en solidarisk, human och rättssäker svensk asylpolitik” eller någon annan tom floskel utan konkreta definitioner och siffror.

Jag tror att alla partier – igen, förutom Sverigedemokraterna – vill se en öppen migrationspolitik som släpper in människor, integrerar dem i samhället, minskar klyftorna och bidrar med insatser mot diskriminering, utanförskap och segregering. Det viktiga är inte att vi vill göra det, utan hur vi vill göra det. Här tycker jag Kristdemokraterna har gjort ett bra jobb genom att lägga fram konkreta budskap som uppmuntrar till diskussion. Däremot håller jag inte med budskapen fullt ut, men jag gillar att diskussionen nu kan hållas utan att man måste förhålla sig direkt till Sverigedemokraterna. Det är, som Lena Mellin säger, bra att någon bryter SD:s monopol.

Lägre bidrag och ett nytt etableringsavdrag.

På det stora hela är det här en bra idé, men jag tycker att det finns flera problematiska punkter som man måste förhålla sig till också. I den ursprungliga debattartikeln står det:

Vi föreslår också ett nytt etableringsavdrag som innebär att en nyanländ under sina första fem år i Sverige sammanlagt kan tjäna upp till en halv miljon kronor, motsvarande 100.000 kronor per år, utan att betala inkomstskatt.

Jag tycker att tanken om att bortse från inkomstskatten upp till en viss nivå är en bra idé, men att man borde gå snäppet längre. Istället för att ge den här förmånen till nyanlända så bör man ge den till samtliga människor så snart de gör sig tillgängliga för arbetsmarknaden. Vem som helst, så snart denne blir arbetsför, bör få denna etableringsersättning, vare sig människan börjar arbeta direkt efter gymnasiet eller efter färdig vidareutbildning. Det bör inte vara något problem för Skatteverket att hålla koll på när människor börjar med avlönat arbete, så administrationen för detta bör vara minimal.

Detta skulle i så fall gynna inte bara nyanlända svenskar, utan även ungdomar, hemmafruar och människor som av en eller annan anledning varit oförmögna att ta steget in på arbetsmarknaden på grund av långvariga sjukskrivningar eller problematiska familjesituationer. Det skulle också innebära betydligt mycket bättre lönsamhet för ungdomar som väljer att arbeta deltid tillsammans med sina eftergymnasiala studier istället för att ta lån från CSN.

På sikt bör denna policy förmodligen införas för samtliga arbetare i Sverige. I dag är maxnivån man får tjäna innan man behöver betala skatt 18.782 kronor. Detta kan, på sikt, höjas till 100.000 kronor, varpå etableringsavdraget avskaffas helt och hållet.

Tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren

Det här är väl det förslag som har fått mest kritik, och det är lätt att förstå. Bara konceptet ”tillfälligt uppehållstillstånd” rimmar väldigt illa med en generös migrationspolitik i mångas ögon. Det är också konstigt att anta att det på något sätt skulle bli mindre administration om man måste behandla varje människa två gånger istället för en.

Jag tycker att problemet med det här förslaget är att filosofin verkar vara att man skickar hem alla, oavsett livssituation, så länge deras hemland nu är tryggt nog för dem att återvända till. Hur gör man om landet blir tryggt ett halvår efter att de kommer hit? Skickar man hem dem då eller får de sitta av sina tre år ändå? Det framgår inte i förslaget.

I min mening så bör det här förslaget modifieras på flera sätt. Ett tillfälligt uppehållstillstånd, om det implementeras på detta sätt, ökar inte motivationen att arbeta hårt i Sverige om det finns en risk att bli hemskickad. Därför måste individen själv kunna påverka sin situation i större utsträckning.

Mitt förslag är därför att människor som kommit i fast arbete eller påbörjat längre studier under tiden som de har tillfälligt uppehållstillstånd bör ges permanent underhållstillstånd. De har tydligen visat att de har ett driv för att komma in i samhället och bör därför få stanna kvar.

Säkra länder

Det här förslaget har jag ganska svårt att förstå. Vad är det egentligen som ska effektiviseras här? Citatet från debattartikeln är:

Varje asylansökan ska granskas individuellt med bevarad rättssäkerhet, men Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås.

Betyder det att Migrationsverket i dag inte arbetar effektivt? Att de bara sitter och fikar istället för att gå igenom asylansökningar? Visst förstår jag att man kanske skulle kunna ha olika processer för folk som söker asyl från krigszoner som Syrien och förhållandevis lugna områden som Balkanhalvön, men att säga att Migrationsverket borde behandla ansökningar snabbare låter som om de i dag bara slarvar.

Som sagt. Det finns ett par bra idéer här, och jag gillar att det börjar föras en diskussion på en nivå som är högre än bara tomma floskler.

I morgon kommer jag titta på Folkpartiets tio punkter för en bättre integration, som släpptes tidigare i dag.

Det tog inte ens en dag

I går pratade jag om hur det bara gynnade Sverigedemokraterna att man konstant pratade om dem.

Jag ställde den hypotetiska frågan om hur folk trodde det skulle gå för Kristdemokraterna i extra valet om det plötsligt skrevs spaltmeter om dem i tidningarna och de sociala medierna – hur det skulle förändra valresultatet om de plötsligt blev fokus för den offentliga debatten. Jag behövde inte vänta mer än tolv timmar innan de första ryktena började nå mina öron om att dagens debattartikel på DN skulle skrivas av Göran Hägglund och handla om just migrationspolitik. Med tanke på hur pass minerad mark hela integrations- och migrationspolitiken har varit så tyckte jag att det lät oerhört oerhört spännande att se vad utfallet skulle bli.

Jag tänker inte kommentera den faktiska politiken som presenteras, då jag fortfarande inte haft tillfälle att sätta mig ner med förslaget och gå igenom exakt vad dessa tre förslag innebär på det stora hela. Däremot måste jag säga att jag är väldigt glad att de tre förslagen finns – oavsett om de visar sig vara bra eller dåliga. Förhoppningsvis kommer det här leda till att vi sakta men får en ärlig och öppen diskussion om immigration, integration och migration istället för skrik om ”rasist!” och ”fascist” över blockgränserna.

Reaktionerna i media och Twitter kommer direkt. På Politism heter det att Kristdemokraterna ”desperat vill profitera på den fördomsbild som finns bland en del potentiella väljare”. Åsa Romson riktar hård kritik och säger att det är ”fel signal att skicka att invandrare och flyktingar som kommer till Sverige huvudsakligen är en kostnad”. Jan Björklund vill avvakta tills Folkpartiet släpper sin egen uppdaterade migrationspolitik, men utesluter inte något av KDs förslag. Åsa Linderborg menar att Kristdemokraterna är Alliansens Sverigedemokrater.

På Twitter är reaktionerna från alla håll självklart hyfsat förutsägbara.

”Det gynnar bara SD”

En sak som jag är fruktansvärt trött på i dagens politiska diskurs är hur allting verkar handla om hur Sverigedemokraterna har det.

SD, SD, SD
SD, SD, SD

Framsidan på Aftonbladets hemsida i skrivande stund nämner Sverigedemokraterna eller dess representanter elva gånger. Samma framsida nämner Socialdemokraterna eller dess representanter tre gånger. Ingenstans på framsidan nämns Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet eller någon av dess representanter. Inte ens Anna Kinberg Batra och Moderaterna nämns en endaste gång.

Det finns en gammal sanning i marknadsföring att there is no such thing as bad publicity. Även om folk sitter och pratar om hur fruktansvärt det är att vi har ett parti i riksdagen med så unkna värderingar, så pratar folk om partiet. Det engagerar folk. Det ger dem uppmärksamhet. Till och med meta-diskussionen om huruvida SD är ett fascistiskt parti, nynazistiskt parti eller ett invandrarfientligt parti har tagit upp mer spaltmeter i dagspressen än Förbifart Stockholm, ISIS eller den allt mer alarmerande situation vi ser utvecklas i Ryssland.

Det går att dra en väldigt direkt parallell mellan hur mycket det pratas om ett politiskt parti i dagspressen till hur väl de presterar på valdagen – oavsett vilken politik de för. Baserat på den senaste tidens skriverier skulle jag inte bli ett dugg förvånad om SD hamnar över 15% i extra valet.

Om journalister, twittrare, opinionsmakare och debattörer verkligen var intresserade av att få SD att krympa och minska sitt stöd så finns det egentligen bara en enda taktik som kommer fungera.

Tysta ihjäl dem.

Behandla dem som vilket annat parti som helst. Ta upp eventuella skandaler, så klart, men sluta skriva om hur fruktansvärda de är i debattartikel efter debattartikel och hoppas att ni på något sätt ska minska deras stöd på så sätt. Vecka efter vecka, månad efter månad, så ser vi hur Sverigedemokraterna ökar i opinionen, så vi måste vara lite självkritiska här och fråga oss om den smutskastningstaktik vi kört med funkar eller om det kanske är helt fel metod.

Om ni inte tror mig, inbilla er hur opinionen skulle se ut om tidningarna, dag ut och dag in, pratade om Kristdemokraternas ställning mot homosexuella. Tänk er om det pratades om Kristdemokraternas ursprung i Livets Ord-rörelsen. Tänk om Ehsan Fadakar skrev debattartikel efter debattartikel om hur viktigt det är för vänstern att ta ställning mot Kristdemokraternas unkna människosyn. Tror ni verkligen att vi då skulle sitta med ett parti som år efter år ligger precis över 4%-gränsen?

Konflikten i det hela kommer när man sen behandlar SD som vilket parti som helst i det större perspektivet. Samtidigt som media tystar ihjäl Sverigedemokraterna så måste regeringen och de andra partierna samtidigt öppna sina armar för att prata med dem. Inte om invandring och migration, för där kan resterande partier redan driva igenom en majoritet och köra över dem, men i alla andra frågor. Jag skulle älska att höra Sverigedemokraternas åsikt om vad man ska göra med det problem vi har med marin försurning, främst i Östersjön och Västerhavet. Det vore fascinerande att höra vad de tycker om nedläggningen av Miljömålsberedningen. Jag tror vi alla vill veta vad de vill göra med stödet som ges till anhörigvårdare.

Jag förstår ironin i att skriva mitt första blogginlägg om vad jag tycker man inte ska skriva om, men jag hoppas att vi, från och med 2015, kommer kunna bemöta SD med den tystnad de förtjänar.